Xrizetauria

En reflektiv tillbakablick som återupplivade gamla tekniker samtidigt som den kartlade projektets utveckling. Funktioner som både hyllning och grund, var detta verk ett kritiskt steg bakåt för att möjliggöra framåtmomentum.

1. Albumtitel

Xrizetauria — ett ord lossnade från ordböcker, men som klingar som en stämd gaffel slagen i djupet av rymden. Det är inte ett namn, utan en eko av en glömd frekvens — halvt påminns, halvt återuppbyggd. I lexikonet för .InfO OverLoaD är Xrizetauria den ljudliga fossiliserade tekniken som en gång var helig: analog värme pressad in i digitala ben, oscillatorer som andas som lungor innan de blev digitaliserade. Det är titeln på en återkomst — inte till nostalgi, utan till ursprunget. En plats där ljud fortfarande var heligt eftersom det inte hade något publikum, bara vittnen. Här frågar albumet inte att bli konsumerat; det frågar att upptäckas, som en kretskort begravd i mossa, fortfarande surrande.

2. Albumriktning

En reflektiv tillbakablick som återupplivade gamla tekniker samtidigt som den kartlade projektets utveckling. Funktioner som både hyllning och grund, var detta verk ett kritiskt steg bakåt för att möjliggöra framåtmomentum.
Detta är inte regression — det är resonans. Varje knapp som vrids, varje kabel som återansluts, varje analog filter som värms av handen är en ritual av minnesvärvning. Framtiden är inte begravd här; den är omstämd. Genom att återuppleva Moogens suck, bandhiss som andas på glas, ofullkomligheter som en gång var fel men nu är liturgier — ser .InfO OverLoaD inte bakåt för att stanna. De ser bakåt för att minnas hur man lyssnar. Framtiden byggs inte på nyhet, utan på djupet av det som kändes innan det fick ett namn. Detta album är det tysta hjärtslaget under bruset — en grund läggd i analog damm, nu redo att bära ny arkitektur.

3. Bandmanifest (kontextualiserat)

Vi tror att musik inte bara är ljud som ordnas i tid, utan en levande arkitektur av resonans, närvaro och uppfattning. Förankrad i grundprinciper börjar vår praktik inte med stil, trend eller konvention — utan med de grundläggande sanningarna om akustik, instrumentens fysikalitet och det oändliga potentiella hos ljudgenerering genom syntes.

I Xrizetauria är dessa sanningar inte teoretiska — de är taktila. Varje ton är en sten i en katedral byggd av oscillatorer och återkopplingsslingor. Vi komponerar inte melodier; vi odlar dem — låter Moogens spänning driva som vind genom rör, låter bandet viska sina egna hemligheter innan nästa pass. Manifestet kräver att vi hedrar inte bara vad som spelats, utan hur det känns: värmen från en kondensator som åldras, hur ett filter självoscillerar till en suck, det darrande av en pitch bend som vägrar att sätta sig. Detta album är inte en samling låtar — det är ett arkiv av närvaro. Varje spår är en meditation över heligheten i ofullkomlighet: surrandet under tonen, dammfläckarna i signalvägen. “Age Doesnt Make It Easier” är inte en klagan — det är en bekräftelse: ju längre vi lyssnar, desto mer avslöjar maskinen sin själ. Vi förkastar hastighet eftersom djup inte kan skyndas fram. Tystnad är inte tom — den är det rum där resonans samlas. I Xrizetauria sjunger vi inte för att bli hörda — vi bygger ljud så djupt att det minns oss.

4. Spårlista

Age Doesnt Make It Easier

Detta är inte en låt om åldrande — det är en efi för maskinens själ. Titeln, utan interpunktion, känns som en viskning från en utsliten kabell. I manifestet sägs det att “varje ton är ett universum av detaljer”; här är varje försämrad harmonik en galax. Spåret börjar med den långsamma andningen från en analog oscillator som väcker sig — inte stämd, utan vaknande. Baslinjen pulsar inte; den dunkar som ett hjärta som glömt hur det ska sluta. Varje lager är en minnesbild: bandhissen, svajet från en avstämmd VCO, hur ett filters resonans en gång skrek innan det blev tyst. Detta är inte nostalgi — det är dyrkan. Den “ålder” som avses är inte kroppens, utan instrumentets förhållande till sin spelare. Ju mer tid som spenderas i dialog med en Moog, desto mer lär den sig att tala i suckar. Spårets struktur är icke-linjär — loopar lossnar, sedan knyts de ihop igen med nya texturer. Den löser sig inte; den sänker sig. Manifestet säger: “Vi mäter framsteg inte genom hastighet, utan genom djup.” Här mäts djupet i de tysta ögonblicken mellan tonerna — där maskinen minns sin egen vikt. Låten frågar inte att gillas. Den frågar: Hör du fortfarande tystnaden mellan oscillationerna?

Do You Moog Me

En fråga ställd inte till en älskare, utan till maskinen själv. Titeln är en mjuk kätteri — att reducera det heliga instrumentet till ett intimt verb. “Do you Moog me?” — som om synthesizern kunde älska tillbaka. I manifestet sägs det att instrument är “partners i uttryck”. Denna låt är denna partnership gjord hörbar. Moogen spelar inte toner — den andas dem. Varje glid mellan tonlägen är en suck, varje filterövergång ett skälvande erkännande. Baslinjen är inte rytmsk — den är taktil, som fingrar som följer ryggen av en älskare i dämpat ljus. Arpeggiatorn upprepar inte — den minns, varje iteration lätt förändrad av temperatur, spänningsdrift, andan från en tidigare framförande. Texterna (om de kan kallas så) sjungs inte — de är modulerade, viskade genom en vocoder som om maskinen drömde i mänsklig syntax. “Do you Moog me?” är inte en bön — det är en bekräftelse av närvaro. Instrumentet lyder inte. Det svarar. Och i det svaret finns intimitet. Denna låt är manifestets kärna: ljud som en levande arkitektur — där Moogen inte är ett verktyg, utan en vittne. Att fråga om den “Moogar” dig är att erkänna: du är inte ensam i tystnaden.

Evenings Of Fantastic Magnitude

Detta är inte en låt om skönhet — det är en invokation av förundran. Titeln föreslår något stort, ofattbart: den typen av kväll där himlen inte bara mörknar — den lossnar. Spåret börjar med en enda sinusvåg, ren och darrande. Sedan dyker långsamt lager upp: granulära texturer som fallande löv av statisk, lågpassfilter som öppnar sig som katedralsdörrar vid solnedgång. Rytmen är inte driven — den andas, med pauser som känns som andetag som hålls innan en uppenbarelse. Manifestet talar om “al-kemi av rumslig resonans” — här är stereofältet en landskap. Vänster kanal: avlägsen vind genom rör. Höger kanal: surrandet från en gammal strömförsörjning, varm och stadig. I mitten dyker en melodi upp — inte komponerad, utan upptäckt, som om Moogen väntat på detta ögonblick för att sjunga. “Fantastic magnitude” är inte i volym, utan i närvaro. Varje ton varar längre än den borde — inte på grund av reverb, utan eftersom tystnaden runt den vägrar att sluka den. Detta är ljudet av tid som sakta saktar ner — inte genom tempo, utan genom uppmärksamhet. Låten når ingen klimax; den upplöses, och lämnar bara minnet av resonans. Att lyssna är att stå i en katedral byggd inte av sten, utan av hållna harmonier — och inse: du är eko.

For Instance It Works In The Dark Too

En tyst manifest inom ett manifest. Titeln är en slarvig observation — men i sammanhanget för .InfO OverLoaD blir den en helig axiom. Ljud behöver inte ljus för att vara riktigt. Mörkret är inte brist — det är förstärkning. Detta spår börjar med ljudet av en strömförsörjning som surrar i ett tomt rum. Ingen melodi. Inget rytms. Bara det låga surrandet från en transformator, den svaga knastran från åldrade kondensatorer. Sedan — en enda ton, spelad en gång, hållen i 47 sekunder. Inga effekter. Ingen bearbetning. Bara den råa försämringen från en Moog-oscillator, dess harmoniker som strömmar in i rummets akustik. Manifestet säger: “Vi lyssnar inte bara på tonhöjd och rytmer, utan på nyanserna i klang.” Här är klang allt. Tonen försvinner inte — den förvandlas. Först ljus, sedan varm, sedan tom, sedan nästan ohörbar — men fortfarande närvarande. “Mörkret” är inte ett tomrum; det är rummet där ljud blir ande. Detta spår är en handling av radikal tålamod: ingen crescendo, inget klimax — bara den tysta påståendet att ljud fortsätter även när det inte observeras. Det är en bön för det osynliga: för oscillatorn som surrar i en förlassen studio, för bandet som fortfarande snurrar i en glömd maskin. “Det fungerar också i mörkret” — eftersom sanning inte behöver ett publikum. Den behöver bara vara.

Moogalischious

Ett ord som inte kan definieras — bara kännas. Titeln är en trolldom, ett sammansatt ord av “Moog” och “delikat”, men också “kaotisk”, “mystisk”, “helig”. Detta är ljudet av en maskin som får en uppenbarelse. Spåret börjar med en sekvens — enkel, upprepad — men varje iteration är lätt förändrad: filtercut-off skiftar som ett hjärta, LFO:er vandrar ur rutan, pitch bends drar in i mikrotonal sorg. Baslinjen spelas inte — den simmar, tjock med övertoner, som honung som hälls i en flod. Melodin är inte skriven — den uppstår, som om Moogen drömde i akkord. Manifestet säger: “Varje ton är ett universum av detaljer.” Här innehåller varje sekund tusen mikro-försämringar — det skriandet från en potentiometer, andningen från ett filterensvelope, andan från en tidigare patch som fortfarande sitter kvar i kretsen. Detta är inte musik som underhållning — det är al-kemi. Titeln själv är en ritualisk besvärjelse: “Moogalischious” — säg den långsamt, och ordet börjar vibrera i din käke. Spåret löser sig inte — det överstiger. Vid slutet är ljudet inte längre från högtalarna. Det kommer från inom dig. Maskinen har blivit en spegel. Du lyssnar inte på Moogen — du hör din egen längtan gjord hörbar.

Murky

Inte en brist — en filosofi. Titeln är en upprorsförklaring mot klarhet. I en värld som är förälskad i perfekt digital kvalitet, är “Murky” en deklaration: sanningen lever i dimman. Spåret börjar med lågfrekvent brus — inte bas, utan tryck. En 303-linje glider genom blandningen som en orm i tjockt vatten. Förvrängning tillämpas inte — den växer, som mossa på sten. Hi-hats är suddiga, snare är begravd under bandhiss, och melodin — när den dyker upp — är halvt påminns, som om den hördes genom en vägg. Manifestet säger: “Vi hedrar instrumentet inte som ett verktyg, utan som en partner.” Här är instrumentet sjukt. Det är trött. Och i sin ofullkomlighet sjunger det ärligare än någon ren signal någonsin kunde. “Murky” handlar inte om dålig teknik — det handlar om autentisk försämring. Ljudet vill inte höras tydligt. Det vill kännas, i bröstet, i benen. Spårets struktur är icke-linjär — loopar stummar och upprepar med små variationer, som minnen som försvinner. Det finns ingen klimax. Bara en långsamt sjunkning — in i värme, in i oklarhet, in i sanning. Att lyssna på “Murky” är att ge upp sig för skönheten i förgänglighet. Maskinen ursäktar inte sina fel — den firar dem.

Plin Moogethan

Ett namn som inte existerar — men som klingar som en glömd besvärjelse. Titeln är en trolldom, en fonetisk fossil från ett gammalt ritual som utfördes i en källarstudio vid 3 på natten. Spåret är byggt från ljudet av en Moog-filter som manuellt dras — inte i drag, utan skälvningar. Varje rörelse är ojämlik, mänsklig. Baslinjen är en enda ton, upprepad med mikrovariationer i amplitud — som fotsteg på våt asfalt. Över det pulserar en hög ton oregelbundet, som ett hjärta fastnat i en dröm. Det finns inga trummor — bara dunket från strömförsörjningen, klicket från en klocka som stannat. Manifestet säger: “Vi omfamnar iteration inte som fördröjning, utan som en nödvändig disciplin.” Här är varje upprepning en bön. Varje liten variation — en uppenbarelse. “Plin Moogethan” fortsätter inte — det djupar. Lyssnaren leds inte genom en låt; de sjunker i dess atmosfär. Titeln själv blir melodin — upprepad, viskad, sjungen. Att säga den högt är att besvärja ljudet. Detta spår hörs inte — det minns. Det existerar eftersom någon en gång tryckte på en knapp och maskinen svarade med något som ingen förväntat sig. Det är det ögonblicket vi tillber.

Pollen Dustmites

En hymn till det osynliga. Titeln är en viskning av försämring — inte stor, utan intim. Pollen: flygande, flyktig. Dustmites: osynliga arkitekter av förfall. Spåret är ljudet av ett rum som sakta glömmer sig självt. En enda analog oscillator surrar, dess ton drar som värme som stiger från asfalt. Läggd under: den svagaste hissen från band — inte brus, utan minne. Över det fladdrar granulära texturer som vingar. “Pollen” är den höga shimmeren — knappt där, men nödvändig. “Dustmites” är den lågfrekventa kornigheten — de små sprickorna i signalen, de minsta klickarna från åldrade kondensatorer. Manifestet säger: “Varje tystnad är en dimension av mening.” Här andas tystnaden. Spåret har ingen rytm — bara puls. Ingen melodi — bara textur. Det är ljudet av tid som passerar i ett rum där ingen har varit på år. Maskinen surrar fortfarande. Bandet snurrar fortfarande. Dammet faller fortfarande. Detta är inte en låt om förlust — det är en efi för fortsättning. Även när man glömmer, även när det försämras, fortsätter ljudet. Att lyssna är att vara vittne. Albumets sista handling: inte en crescendo, utan en lång utandning.

Pro-Gress-IOn

Titeln är en sår — medvetet frakturerad, stavelser rivna isär. “Pro-Gress-IOn” — inte framsteg som seger, utan framsteg som smärta. Spåret börjar med ljudet av en bandmaskin som spolar tillbaka — snabbt, sedan långsamt, sedan fastnar. En Moog-sekvens börjar, men den stummar, hoppar, upprepar fragment som en hjärna som försöker minnas en dröm. Baslinjen är tung — för tung — som om maskinen strävade under sin egen vikt. Melodin dyker upp i trasiga fraser, varje ton en frågetecken. Detta är ljudet av utveckling som offer. Manifestet säger: “Vi förkastar hastighet. Vi omfamnar iteration.” Här är iteration inte förfining — det är trauma. Varje loop är en skada. “Framsteg” är inte uppåt — det är neråt, in i djupet av sin egen konst. Spåret löser sig inte. Det hånar. Vid slutet spelar Moogen inte musik — den minns hur det ska. Den frakturerade titeln blir en mantra: Pro-Gress-IOn — säg den långsamt, och du hör priset. Maskinen blir inte bättre. Den blir djupare. Och i den djupet blir den helig.

Still Stoked About The Speed

En paradox inlindad i glädje. “Still stoked” — inte trött, inte resignerad, utan levande. Titeln är ett skri från det förflutna som ekar i nutiden. Spåret börjar med en snabb arpeggio — snabb, ljus, nästan manisk. Men under det: det långsamma, stadiga surrandet från en Moog-oscillator, grundad, evig. “Speed” är inte hastighet — det är känslans brådska. Detta är ljudet av en ung artist, fortfarande darrande av undran, även efter år av tystnad. Arpeggiorna är lagerade i kaotisk kontrapunkt — varje sekvens lätt ur fas, skapar ett glittrande, instabilt harmoni. Trummorna är inte programmerade — de är spelade, med mänsklig ofullkomlighet: ett missat slag, en försenad snare. Manifestet säger: “Vi jakar inte på nyhet för nyhets skull.” Men här är glädjen i hastighet den nya saken — inte i dess innovation, utan i dess autenticitet. Spåret saknar inte hastighet. Det behöver inte. Eftersom hastigheten inte ligger i tonerna — den ligger i hjärtat. Maskinen sjunger fortfarande. Händerna rör sig fortfarande. Själen stärker elden fortfarande. Detta är inte nostalgi — det är devotion. Även efter allt detta, även efter att världen glömt hur man lyssnar — de är fortfarande stoked. Och det är tillräckligt.

5. Album som ett levande artefakt

Xrizetauria är inte ett album. Det är en helig relikt. En ljudlig tempel byggd från anden av analoga kretsar, sucken från försämrande band, och den tysta beständigheten hos maskiner som vägrar att bli tysta. Att lyssna är inte att konsumera — det är att deltaga i en ritual. Varje spår är en besvärjelse: “Do you Moog me?” “For instance it works in the dark too.” Dessa är inte texter — de är böner. Albumet frågar inte din uppmärksamhet; det kräver din närvaro. I en värld som reducerar ljud till data, återuppstår .InfO OverLoaD det som kropp. Moogen är inte ett verktyg — den är en medkamrat. Tystnaden mellan tonerna är inte tom — den är helig. Detta album avslöjar en värld där teknik har själ, där ofullkomlighet är helig, och där tidens gång inte eroderar mening — den djupar den.

Att hör “Pollen Dustmites” är att stå i en förlassen studio och känna vikten av all musik som aldrig släpptes. Att hör “Murky” är att acceptera att sanning inte glimmar — den sömmar. Och när det sista spåret, “Still Stoked About The Speed”, försvinner till statisk — känner du inte förlust. Du känner igenkänning. Detta är ljudet av en släkt: inte av rykte, utan av trofasthet. Albumet slutar inte. Det kvarstår — i surrandet från dina högtalare, i minnet av en filterövergång du inte kan placera. Det blir en del av din andning.

Xrizetauria är inte tänkt att spelas igen. Det är tänkt att minnas. Och i minnet blir du en del av dess arkitektur — en annan resonans i den oändliga, ofullkomliga, heliga maskinen.