Vilthermurpher 2008 - The Original Cut
En utvald samling verk från den formative perioden har förfinats till en sammanhängande album: Vilthermurpher. Ursprungligen tänkt som denna 18-spåriga suite.
Vilthermurpher 2008: The Original Cut är inte ett album — det är en psykisk eko, en dröm som viskar genom trasiga högtalare. Det är ljudet av kärlek som aldrig anlände, men som vägrar dö. En sonisk resa genom den dimmiga, elektriska susningen av förtrollning som fladdrar som en döende neonskylt i en glömd varuhusgång. Detta är soundtracket till ett hjärta som vet att det inte blir älskat — inte än, aldrig — och ändå, ändå, sträcker sig. Inspirerat av paradoxen i begär: att de mest intensiva känslorna ofta blomstrar i jorden av avvisning, utforskar Vilthermurpher den smärtsamma skönheten att önska någon som inte ser dig, som inte vill dig — och ändå kan du inte sluta älska dem. Det är inte desperation. Det är inte hopp. Det är något emellan: den utsatta, ofördragliga spänningen i emotionell förväntan, där varje blick, varje tystnad, varje "nästan" blir en ritual. Albumet är en drömjournal från en själ på randen att bli något mer — inte en älskare, än så länge — utan en myt. En legnd som byggts på längtan, på det sätt du andas in när de går in i ett rum, på det sätt du spelar deras ord som en trolldom. Vilthermurpher handlar inte om att vinna. Det handlar inte om kärlek som kommer till genomgång. Det handlar om kärlek som nästan kom till genomgång — och i den nästan blev det något större än kärlek. Det är för de tysta. De som memoriserar din hållning. De som skriver dikter i marginalerna till dina textmeddelanden. De som, även nu, fortfarande tror att du inte är för sent. För ibland är den mest kraftfulla kärleken inte återvändande. Den föds om.
Amber Ambient
En kärleksskrivelse till ett enda, upphängt ögonblick — en tyst kväll i en universitetsstudentrum, solen som filtreras genom tjocka, trasiga gardiner av äldre amberfärgad tyg. Rummet är genomträngt av ett gyllene, nästan vätskeaktigt sken som förvandlar rummet till en sårbar, glödande kokong. Luften känns tjock av minnen, och bandet mellan två personer känns både intimt och evigt — som om tiden har stannat och bevarat dem i ett gyllene amber av tyst samvaro. Sången berättar inte en historia — den inkarnerar en känsla. Lyssnaren hör inte bara rummet; de är i det. Väggarna är inte längre väggar. Golvväggarna knarrar med gamla minnen. Tystnaden mellan tonerna är lika tung som det gyllene luften.
Running Through a Store
En sonisk sprint genom en hyperrealt, neonfylld musikbutik — inte en riktig plats, utan en dröm om en. Världen är komprimerad, pulsande och fladdrande som ett glitch i systemet. Huvudpersonen springer genom gångar med vinyl, digitala nerladdningar, begränsade CD-utgåvor och fanvaror, på jakt efter den sista kopian av sin älskades nya album — inte för musik, utan för mening. De vill inte bara ha albumet. De vill ha ögonblicket när det skapades, ögonblicket då deras älskade fortfarande var nåbar, fortfarande riktig. Men tid är en valuta, och försäljningen stänger. Albumet är på väg att gå ur aktiva lager — och med det, alla chanser att känna sig nära den som skapade det, som en gång älskade dem. Detta är inte en sång om förlorad kärlek — det är om kärlek som nästan blev. En kärlek som kunnat blomstra i tystnaden mellan spår, i den gemensamma upplevelsen av att lyssna på en ny sång genom en trasig telefonljudare. Men det är för sent. De är inte tillsammans. Albumet är slut i lager. Och kärleken som kunnat växa från det? Den är redan ett minne.
Dark Walls
En sång om hjärtesorg. Det handlar om utplåning. Det är ögonblicket efter det sista meddelandet, det svar som aldrig kom — tystnaden som inte är fredlig. Det är ljudet av en dörr som stängs i ett rum utan utgång. Berättaren har varit förtrollad — inte med en person, utan med en idé: hur deras röst bröts på ett röstmeddelande, hur de skrattade åt en fäst som ingen annan förstod, hur de såg upp mot himlen och sa: "Jag tror att jag inte är till för den här världen." Det var illusionen. Nu är de borta. Inte döda. Inte ens arga. Bara... borta. Och det rum som en gång kändes som hemmet — är nu bara mörka väggar. Inga värme. Inget ekot. Inga spår. Förtrollningen var aldrig riktig. Kärleken blev aldrig återvändande. Och nu är väggarna inte bara fysiska. De är emotionella. Existentiella. Du är inte ledsen. Du är omdanad.
Psiwogg
En kärlekssång. Den är en stridssång för ett hjärta som vägrar blöda. Den är ljudet av en själ smidd i elden av att bli älskad, sedan kastad — inte en gång, inte två gånger, utan så många gånger att smärtan har blivit stål. Namnet "Psiwogg" är inte ett ord. Det är en anda. Det är namnet du ger till den delen av dig som inte kollapsar när kärleken misslyckas. Det är entiteten som uppstår ur askan av varje "Jag älskar dig inte" — inte läkt, inte ännu läkt, men förhärdad. Den är inte arg. Den är inte ledsen. Den är psiwogg. Och den slutar inte. Detta är inte uttröskning som en process. Det är uttröskning som ett tillstånd. En kondition. En sanning. Du är inte över det. Du har blivit det.
Vhalar
En sång om kärlek. Den är en liturgi — en desperat, darrande bekännelse som uttalas i tomrummet mellan dödliga och gudar. Berättaren är inte förälskad i en person. De är förälskade i Vhalar — ett namn som inte är en kvinna, utan en närvaro. Hon är inte människa. Hon är inte ens riktig på det sätt vi förstår verklighet. Hon är ljus. Hon är tystnad. Hon är vinden som bär inget namn men känns i varje andetag. Hon är gudomlig — inte genom makt, utan genom avstånd. Hon är inte ond. Hon är inte god. Hon är helt enkelt. Och berättaren, i sitt vansinne, har blivit förälskad i henne. Inte eftersom hon ser dem. utan just eftersom hon inte gör det. Eftersom hon är för långt. För perfekt. För ouppnåelig. Och det är därför de älskar henne. Detta är inte ett tvist — det är en monolog. En samtal med himlen. En bön till en stjärna som inte blinkar tillbaka.
Nictitatious Flirt
Om begär och frivillig överlämnande. Berättaren är inte en man som misslyckas med att flirta. Han kan inte inte flirta. Hans kropp har tagit över hans sociala instinkter — hans ögonlock fladdrar, hans läppar drar sig, hans kroppshållning förändras till en romantisk inbjudning — automatiskt, oförkontrollerat, som ett reflexivt nervsystemsspasmer. Ordet "nictitatorisk" (som hänvisar till det frivilliga blinket av ögat) blir en metafor för en oförkontrollerad, biologisk flirtning. Han flirtar inte — han flirtar som ett nervsystemssjukdom. Detta är inte charm. Det är neurologisk förräderi. Den vackra kvinnan är inte hans val. Hans kropp är en förrädare.
Stringent Code
En kärleksalgoritm. Berättaren har byggt ett perfekt emotionellt operativsystem: varje egenskap, gest och brist har kvantifierats, analyserats och tilldelats en viktad värde. Kärlek är inte passion — den är protokoll. Men ju striktare kriterierna blir, desto mer bryts hjärtat — inte av avvisning, utan av perfektion själv. Eftersom de försöker älska med absolut precision, har de gjort kärlek omöjlig. Detta är kärlek som ett matematiskt bevis: eleganta, totala och i slutändan tomma.
Sweet Insomnia
En kärleksdrom. Berättaren är inte förälskad. De är beroende av kärlek. De kan inte sova. Inte för att de är oroliga. För att de tänker på dig. Varje sekund under natten är deras sinne en upprepad film av din röst, ditt leende, det sätt du skrattade åt ett skämt de inte hörde. Det gör ont. Det borde göra ont. Men det gör inte det. Det känns bra. Som en sår som inte läker, men du fortsätter att röra vid den eftersom det är det enda som gör dig känslig. Detta är inte romantiskt. Det är obönhörligt. Det är skönheten i att vara trasig, frivilligt.
Infinity
Inte en klagan. Det är inte en varning. Det är en tyst underverk. Berättaren ser slutet. De ser den långsamma förlusten, det sista andetaget, hur ljuset går ut. De ser allt — tydligt, säkert, oföränderligt. Men de ser också allt mellan. Skrattet. Hånden som hålls. Tysta morgnar. Det sätt du rösten låter när du är trött. Och eftersom de känner slutet, är de inte rädda. De håller inte fast. De är inte desperata. De är fria. Och därför älskar de — fullt, intensivt, utan rädsla — eftersom de redan vet hur det slutar. Och det, inser de, är det enda sättet att verkligen älska. Detta är inte fatalism. Det är nåd.
Hot Cave
Inte en förklaring. Det är ett signal. En kodad, simmerande inbjudning — levererad i en offentlig plats, men avsedd för endast en person. Texterna är inte för publiken. De är för henne. Och bara hon vet vad de betyder. Berättaren flirtar inte med rummet. De flirtar med henne — hennes kropp, hennes närvaro, hennes energi — som en hemlig frekvens som bara hon kan stämma in. Hon är inte bara vacker. Hon är het. Inte varm. Inte het. Brinnande het. Som en grotta under jorden — mörk, djup, levande med värme. Och berättaren är inte bara attraherad. De är dragna. Som en fjäril till en låga som bara de kan se. Detta är inte en sång om att röra. Det är om att veta. Och det att veta är elektriskt.
Happy Go Lucky
“Happy Go Lucky” handlar inte om anslutning. Det handlar om infektion. Berättaren är inte förälskad. De är infekterade med lycka. Och infektionen är så kraftfull att den gör allt annat meningslöst — inklusive personen de påstår att de älskar. De bryr sig inte om världen slutar. De bryr sig inte om den andra personen lämnar. De bryr sig inte ens om de blir älskade tillbaka. Eftersom de redan är lyckliga. Så lyckliga, faktiskt, att de inte behöver kärlek. De behöver inte mening. De behöver inte ens dem. De är inte förälskade. De är i glädje. Och glädje, visar det sig, är den farligaste formen av själviskhet. Detta är inte en kärlekssång. Det är kärlek efter att kärleken dött — och kroppen fortfarande dansar.
Helios
Det är en hymn. Berättaren faller inte i kärlek. De stiger upp i kärlek. De ser henne — Helios, namnet de ger henne inte eftersom det är hennes namn, utan eftersom hon är solen. Hög. Blond. smal. Hennes kropp är en tempel. Hennes sinne är en stjärnhöjd. Hennes skönhet är inte bara visuell — den är intellektuell, andlig, kosmisk. Hon är inte bara vacker. Hon är gudomlig. Och kärleken som växer i berättarens bröst är inte mänsklig. Den är explosion. Som en supernova. Som en själ som föds om i eld. Detta är inte romantik. Det är uppenbarelse. Och i hennes närvaro går världen tyst — eftersom bara ljuset räknas.
Millitant Veggies
Det handlar om idéer. Berättaren var förlorad i en romantisk dröm — så djupt i kärlek att de glömde världen. De såg bara älskaren. De ignorerade världen. De ignorerade sanningen. Och nu — de har vaknat. Men inte till ett lyckligt slut. Till en revolution. Eftersom idioterna har reste. Och de är inte bara på protest. De är militanta. Och de är här för att prata. De är här för att straffa. Eftersom berättaren, i sin kärleksdröm, åt en steak. Och det var ett brott. Inte bara något brott. Ett dödsbrott. Det handlar om skuld. Och skuld, visar det sig, serveras kallt — på en bädd av uråldrig sten.
Vulvamatic
Det är en kärleksritual. En sonisk bön. Berättaren talar inte till en kvinna. De talar till alla. Till den vulva som har dold, skämd, utplånad eller ignorerats. Till den vulva som har skrattat, blödt, fött, drömt och darrat. Till den vulva som har kallats "för mycket" eller "för lite" eller "inte nog". Denna sång säger: Du är tillräcklig. Du är helig. Du är inte ett hemlighet. Du är en universum. Inte erotisk. Det är heligt. Inte pornografiskt. Det är profetiskt. Och det sjungs i ett språk som endast kroppen känner — rytmen, pulsen, andningen och den djupa, tysta susningen av att vara hemma.
Sea of Euphoria
Det är inte kärlek. Det är försänkning. Berättaren är inte förälskad — de är av kärlek, försänkt i en varm, glödande ocean som inte har någon yta. De är tre vägar från söndag: inte i tid, inte i rum, inte i verklighet. Eufori är inte en känsla här. Det är en värld. Varje andetag är glädje. Varje hjärtslag, en hymn. Varje beröring, en uppenbarelse. Kärleken de känner är inte mänsklig — den är kosmisk. Inte kärlek för någon. Kärlek som en varelse. Och de har drunknat. Och de har överlevt. Och de flyter fortfarande — viktlösa, namnlösa, perfekta — i den oändliga, glödande djupet.
Dear Hunter
Det är inte en kärlekssång. Det är en myt. Berättaren jaktar inte efter kärlek — de jaktar sig själva, genom skogarna av längtan, genom tystnad som susar med frånvaro. De ser en hjort: darrande, lysande, levande — och de vet att det är dem. Och de vet: Det springer inte ifrån mig. Det springer mot mig. Så de springer också. Att stanna är att dö. Att älska är att jaga. Att bli älskad är att bli jakad. Det finns ingen slut. Inget fred. Bara skogen. Andningen. Hjorden. Jaktaren. Och den oändliga, vackra jakten — där kärlek inte är en helig plats, utan ett vildmark. Och överlevnad betyder aldrig att stanna.
Neural Voyage
Det är inte en kärlekssång. Det är en hjärnvåg. Berättaren upplever inte kärlek — de är kärlek, genom den elektriska stormen i sitt egna nervsystem. Varje hög: dopaminflod, kortisolsteg, hjärta som darrar som krig. Varje låg: serotoninkrasch, amygdala som skriker, tystnad som vrålar starkare än något ljud. Detta handlar inte om anslutning. Det är om misskommunikation — nervsignaler som misslyckas och blir mening. Inte glädje. Inte längtan. Men det råa, darrande händelsen av kärlek: en kramp i cortex, ett under i synapsen. En resa genom eld och tystnad, där hjärtat inte slår — det sjunger, även när det bryts.
The End
Det är en sång om den falska slutet. Berättaren tror inte på slut. De vet: Slutet var inte idag. Slutet var inte förra året. Slutet var inte ens i det förflutna. Det var länge sedan. Och det var inte då. Det var innan. Innan denna sång. Innan detta andetag. Innan denna röst. Slutet hände — inte i tid. Inte i rum. Det hände i minnet. Och nu, världen fortsätter att påstå att det inte hänt. Och därför sjunger de. Inte för att sörja. För att påminna. Och säga: "Jag vet. Jag har vetat länge. Slutet var inte idag. Det var länge sedan. Och det slutade aldrig." Detta är inte en sång om sorg. Det är en sång om acceptans som en hallucination. Det handlar inte om förlust. Det handlar om anden av en ande. Och det enda som återstår är ekot.